Reflexioner & Tankar ~ Så sällskapssjuk efter tre veckors hemarbete och social distansering…

Sista rycket på hemmakontoret nu där jag sitter sedan drygt tre veckor. Har varit helt ensam två av dem, superdrygt. När jag hade Lilla Fleur hemma förra veckan var det så klart mycket mindre drygt men ändå. Det är så tråkigt att inte kunna ha sina normala sociala kontakter på grund av den skarpa rekommendationen om social distansering som Folkhälsomyndigheten uppmanar oss till för att hindra sprittspridningen. Samtidigt så inser jag som de flesta övriga samhället vikten av detta så jag biter ihop och står ut…

När jag kollar runt bland de ensamstående omkring mig så är det lite olika hur vi upplever det där med ensamhet. En del av oss som är ensamboende, med eller utan sällskap, och som har våra barn hos oss varannan vecka har inte alls ont av den, tycker rent av att det är ganska skönt. Andra, som är superextroverta som mig, ja vi lider av den ofrivilliga isoleringen vi tvingas till. Vi håller på att gå under av längtan efter lite mänsklig närvaro i våra tomt ekande hem när barnen är hos den andra föräldern. Vet att många så klart lider värre av sin ensamhet och har gjort det betydligt längre än jag tvingats till de här veckorna men ändå, detta är min personliga upplevelse och med den vill jag inte ta udden av någon annans.

Favvokillens son går i skolan på distans sedan lika länge. Först tänkte vi att jag kunde vara hos dem på mina barnfria veckor men då det går så där för honom vill jag inte störa så jag håller mig borta. Blir också mycket enklare att ha min arbetsplats här hemma där det finns bra plats för att smälla upp allt som behövs. Min Favvokille och jag pratar som vanligt i telefon en timma eller mer än så på kvällarna så jag känner att vi har varandra nära fast vi är långt bort. Så fort det blir helg dock har jag kastat mig i bilen – sällskapssjuk som bara den! – till mitt ”andra hem”.

Där har det varit kramkalas i 48 timmar, minst, och jag har fått en rejäl dos av den närhet och underbara samtal, face-to-face, som jag saknat så mycket under veckan som gått. Igår sa jag till Favvokillen att han får vara beredd på att jag vill vara NÄRA honom nu efter den här långa, ensamma, veckan. Han protesterade inte – och tur var väl det!

Ser verkligen fram emot att fira vår andra påsk tillsammans. Har plockat fram flera recept på god mat som ska lagas och har valt ut lite goda viner till som jag ska ta med mig. Bland annat en liten flaska bubbel som jag tänkte vi ska ha för att fira lite i helgen. Det är ju faktiskt så att vi hade vår första kontakt på just Skärtorsdagen för två år sedan. Sen gick vi på vår allra första dejt fredagen den 13 april. Nyper mig alltid lite i armen när jag tänker på hur himla bra allt föll på plats där och då. Och hur himla bra allt är sedan dess. Är så lycklig tillsammans med honom som kallar sig själv för världens lyckligaste man ♥♥♥

Annars sörjer jag som så många andra just nu över att inte kunna träffa min familj i påsk. Mamma och pappa sitter i självvald karantän sedan flera veckor tillbaka precis som Folkhälsomyndigheten rekommenderar dem som är äldre och är i riskzonen. Sist jag såg dem var när jag levererade lite matkassar till dem i veckan. Pappa vinkade från balkongen på tredje våning. Mamma stod på rekommenderat avstånd under överlämningen. Var skönt att se dem båda, de såg pigga och friska ut. Min syster och hennes familj som bor långt borta från oss stannar så klart hemma i påsk. Lilla Fleur är hos sin pappa. Saknar dem alla så otroligt mycket!

Om bara några timmar nu så kommer jag vara i Favvokillens famn. Herregud så jag längtar!

Kram Fru Didriksson ♥