Livet ~ ”Du vet inte vem jag är.”

Vi hade lovat varandra att alltid vara ärliga med precis allt. Ändå hade jag på känn att allt inte var som det skulle. Plötsligt kom ett sms till mig som förklarade allt: ”Du vet inte vem jag är, men jag vet allt om dig.”. Detta är min sanning när det gäller skilsmässan och jag har inte velat dela med mig av den tidigare men nu är det dags…

Du vet inte vem jag är, men jag vet allt om dig. Jag känner din man och du måste få veta nu att vi är tillsammans. Han vågar inte lämna dig fast han sagt länge sagt att han ska. Att jag hör av mig direkt till dig är för att du behöver veta att han går bakom ryggen på dig. Han ljuger för dig!

Mitt under föreläsningen kom ett sms från ett okänt nummer. Det var väldigt direkt och ungefär som ovan, pang på.

Hade haft mina misstankar om att något var fel hemma, utöver det vanliga, ett litet tag men aldrig fått dem bekräftade. Förrän nu.

Skickade vidare meddelandet och möttes av tystnad när jag ringde upp hans nummer.

På föreläsningen var hans vän med som såg mig sjunka ner på en stol. Han kom springandes och jag visade min telefon för honom. Vi satt där tysta en stund och sen sa han att han både kunde tro och inte tro på det. Det som talade emot var att min man under alla år aldrig pratat annat än bra om mig och vårt liv tillsammans.

Som singelkille hade han alltid varit lite avundsjuk på sin vän och kärleken han hade i sitt liv. Samtidigt kunde han också tro på det …

Anledningen var enkel. Han hade tagit en chans och kallt räknat med komma undan.

Min kontakt fortsatte faktiskt en stund med den andra kvinnan på eftermiddagen. En 20 år yngre arbetskamrat som min man, enligt henne, ”jagat efter” i flera år innan det blev dem.

Hon berättade att han velat skilja sig ”i många år” och han bara spelat lycklig. Hon sa mycket annat också men det väljer jag att lägga åt sidan av den enkla anledningen att hon var ute efter att verkligen få fram sin poäng och för att skada mig så mycket som bara möjligt på vägen.

Han förnekade så klart allt. Sa att hon var tokig. Att hon förföljde honom och ville förstöra hans liv för hon fått nobben. Samtidigt hade dem en väldigt synkad story (samma ordval i vissa fall på frågor som jag ställde!) som ändå gjorde att jag trodde mer på henne än honom. Inte om allt, men om det som var viktigt.

De var i nån slags relation med varann. Det räckte för mig. Dessutom, under en tid hade hennes namn dykt upp i flera sammanhang. Bland annat på hans Facebook med konstiga, privata, personliga, kommentarer.

Så ja, man kan väl säga att polletten redan trillat ner på något sätt. Något olämpligt var på gång. Det fanns inte något att väcka liv i där på äktenskapsterapin som vi börjat gå i. Ändå förnekade han in i det längsta.

När han tillslut erkände allt var det inför en förvånad terapeut. Jag reste på mig direkt, tackade för mig och that was it.

Sjutton år av mitt liv.

Över.

På detta sunkiga sätt.

Sen gick jag direkt in i survivalmode. Ni vet det där läget där man bara fixar precis all skit som kommer ens väg och tar hand om alla känslor efteråt.

För mig var det inte att han träffat nån annan som var det värsta. Den sortens känslor för honom var över, det hade jag ju redan insett. Men lögnerna och hur han agerande efter avslöjandet, som har jag haft svårt att förlåta.

Löste allt praktiskt kring skilsmässan. För oss båda. Huset var sålt inom bara några veckor. Samtidigt var hon på min man med sina krav. Hon ställde till drama och oreda för honom (och mig!) i en period när allt som behövdes var lugn och ro.

Att avsluta en relation (även om båda är klara med varandra kärleksmässigt) är en jobbig process. För mig var det att packa ner halva mitt liv och det var känslosamt. För honom var det att packa ner skiten några lådor bara och sen skulle det vara över… sen att det inte blev så när det väl kom till kritan förstår ni också. Det var oerhört jobbigt för oss båda.

Hennes beteende var omoget, ja elakt rent av. Hon förstod inte konsekvenserna av att bryta upp ett äktenskap, en familj. Hon ville hit, hon ville dit, om inte han gjorde si eller så skulle hon minsann… Tyckte så synd om honom som inte kunde sätta ner foten. Han betedde sig illa han med ibland därför. Vissa stunder kändes som vårt hem var scen i en dålig såpa på tv.

Som tur är har jag världens bästa familj och vänner som stöd (och efter ett litet tag en ny kärlek som jag kunde rymma till ibland jag också) vilket gav mig superkrafter att orka.

De första månaderna var de värsta men samtidigt de bästa i mitt liv. Kände mig fri och det gör jag fortfarande.

När det första året gått kom det en period av eftertanke som jag berättat om i ett tidigare inlägg.

Relationen var redan förlorad. Hade planer själv på att lämna honom men drog mig för det på grund av Lilla Fleur. Visste att jag skulle mista henne halva tiden och jag visste inte om jag skulle klara det. Om hon skulle klara det. Hoppades kanske nånstans att det bara var en fas vi gick igenom… fastän pirret i magen saknades helt sedan länge och min magkänsla som sagt sa mig att något var fel. Men jag trodde bara det var på våra känslor. Det var därför jag ville gå i äktenskapsterapi. För att se om det gick att få tillbaka dem eller om vi skulle ta hjälp i att avsluta allt.

Det kändes verkligen inte något alls när vi var tillsammans, jag sa det. Men han försäkrade mig hela tiden om motsatsen. Allt var ju bara bra. Och han hade aldrig älskat mig så mycket som sista kvällen innan allt brakade lös. Men då visste ju han att jag redan visste allt så varför fortsätta ljuga liksom?

När jag flyttat ut hade de några stormiga månader ihop innan han tackade för sig i den nya relationen. Hade nog ett litet finger med i det. För, istället för att lyfta honom och hjälpa honom tryckte hon ner honom. Han berättade allt om hur det var och om hur hon tyckte jag var en ”manipulativ jävla kärring” som förstörde hans liv.

Men sanningen var att allt jag försökte var att få ordning på en skilsmässa och allt som hörde den till samt att se till att min man inte gick under, så dåligt mådde han. För att gå henne till mötes checkade han ut från precis allt som hade med mig att göra.

Han bröt ihop efter ett tag.

Hans psykiska mående påverkade Lilla Fleur på flera sätt. Hon blev orolig, slutade äta och liksom ”bleknade” bort. Så för hennes skull bad jag honom avsluta så hon kunde få sin älskade pappa tillbaka. Ville få tillbaks min goa lilla unge ♡♡♡

I efterhand har jag funderat över det här med lögnerna. Det var så många tillfällen då jag inte riktigt fick ihop det han sa med det han gjorde. Han var dålig på att förklara sa han och tyckte att jag missförstod honom. Det var ju inte hans fel att jag bara inte kunde fatta.

Nu kan jag koppla min förmåga med att läsa mellan raderna och vart den kommer ifrån. Den är inövad under många många år av osäkerhet. ”Det är lätt att ljuga för dig”, sa han i terapin.

Nu är det ganska exakt fem år sedan allt detta hände och mycket har hänt. Alla mår bra. Och det är därför jag väljer att skriva om det nu.

Som jag skrivit så många gånger här i bloggen så är vi trots allt vänner. Inte alls så som jag trodde då när vi låg på soffan och pratade om att vi alltid skulle vara varandra nära men det är okej. Det behövs inte.

Vi kan se varandra i ögonen och vi kan prata med varandra om det mesta om det behövs. Och jag tror faktiskt att det han säger numera är sanningen och inte varianter av den. Det är väldigt skönt.

Kram Fru Didriksson ♡