”Mamma, jag vill åka till Liseberg med mina kompisar innan skolavslutningen” säger Lilla Fleur och mitt mammahjärta hoppar över några slag. Ska jag säga ja eller nej?
Samlade ihop mig och bad få tänka på saken innan jag svarade. När hon somnat ringde jag hennes pappa. Vi resonerade fram och tillbaks. Landade i att lyssna mer på hur tjejerna tänker kring det hela. Det visade sig att de tänkt en massa! Hela dagen var minutiöst planerad vilket imponerade på oss. Var dock väldigt fundersamma kring förväntningarna om hemgångstiden. ”Meeen, alla andra får vara ute till 23” sa dottern men det trodde mamma inte alls på 😊
Ringde en av mammorna som jag känt sedan Lilla Fleur var fyra år som skrattade ”Skulle inte tro det!”. Vi pratade ihop oss och sa att hämtning klockan 19 var rimligt första gången på egen hand, i en storstad, utan vuxna. Sen så bestämde ändå att vi ska vara där när det går mot kväll men utan att synas och ”skämma” ut våra döttrar. Lilla Fleur sa okej och nu har tjejerna själva bokat sina åkpass och expressbiljetter.
Måste säga att dem imponerat på mig med sin informationsinhämtning och planering. Dock fick vi vuxna ge med oss och gå med på hämtning 21. Men, med vuxna på plats under kvällstimmarna känns det okej ändå.
Har givit min lilla älskling lite förhållningsregler som hon ska ta med dem andra (på sitt sätt!). Den viktigaste regeln är att hålla ihop. ”Ta rygg på dem du litar mest på” sa jag ”och se till att ni absolut inte lämnar någon ensam. Om du blir själv måste du direkt höra av dig till mig för mammasupport.”. Som tur var sa hon ja utan protest.
”Let your dream be bigger than your fears”
Ja det är ju så som i citatet ovan som jag vill att vi ska leva våra liv så det här är en riktigt övning för mig som mamma på det temat. För, handen på hjärtat, jag känner mig inte helt trygg i detta med att skicka henne så långt bort själv. Det är ju så mycket hemskt jag vet kan hända min lilla älskling.
Försöker få in Favvokillens och mina egna ord på riktigt in i huvudet från ett samtal härom kvällen: Att 80 procent av det vi människor går omkring och oroar oss för faktiskt aldrig händer.
De andra 20 preppar jag henne lite pö om pö med info om. Har pratat med henne om hur dem ska hålla sig trygga och säkra. Inte bara nu utan alltid är det gör saker tillsammans.
Tills hon är hemma i tryggt förvar igen kommer jag vara orolig. Det ingår liksom i mammarollen lika mycket som det också ingår att släppa taget för att låta henne utforska saker på egen hand ♡♡♡
Så summan av kardemumman är att jag innerligt hoppas att tjejerna får en riktigt rolig dag tillsammans när det är dags och att solen skiner på dem hela dagen lång där i karusellerna på Liseberg ♡
Kram Fru Didriksson ♡
Looking for Mr Didriksson 
Vi pratar mycket om ”allt” men så vet jag att det finns lite mer men det är svårare att komma åt. Men, om jag berättar små storys om sånt som jag själv upplevt funkar de än så länge som ”dörröppnare” till lite djupare prat. 😊
GillaGilla
Exakt. Vi har också en grej här hemma att när sonen vill berätta ngt som han tror jag kan bli lite upprörd över ska han börja med att säga ”bli inte arg nu Mamma”. Då får jag precis de där sekunderna som behövs för att inte ryggmärgsreagera 😉
GillaGillad av 1 person