Reflexioner & Tankar ~ Så arg.

Min väninnas exman släpper inte henne ur sitt grepp. Kommunikationen sker bäst på hans villkor. Om hon ”bryter” mot hans ”regler” ja då blir det ett helvete minst sagt. Hon är arg, ledsen, rädd och orolig. För sig själv och det gemensamma barnet. Men som så många andra kvinnor kämpar hon på och försöker parera nästa utbrott. Det ska inte vara så.

På ytan ser han snäll och trevlig ut så det är svårt att ta in att han, som en gång varit vän i min familj, beter sig så här. Min väninna kämpar på och försöker parera men det hjälper ju inte. Önskar att hon och hennes guldklimp kunde få slippa detta. Han inte fysisk men det tar inte bort smärtan som sätter sig på djupet och lämnar blåa märken som sakta sakta försvinner.

Det vi runt omkring kan göra är att finnas där och stötta, trösta och uppmuntra så att hon i sin tur orkar finnas där för sin älskade unge när den är ledsen och undrar varför pappa är sån som han är. Tyvärr måste hon ha kontakt utöver det vanliga vardagliga med pappan om saker som är viktiga för barnets hälsa. Men, som han skriver till henne borde hon bara avsluta all kontakt tycker jag …

Redan från början var dem nog ett ganska omaka par ändå. Svårt att sätta fingret på hur, det var en stark känsla av att det där inte var helt hundra bara… och det visade ju sig stämma. Han hade ett hemskt beteende mot henne bakom de stängda dörrarna. Ibland utanför också. Efter drygt tio år ihop vågade hon äntligen skilja sig.

Det tog lång tid att lösa nya boenden och under tiden bodde de under samma tak. Han betedde sig okej då men hade svårt att släppa taget om henne. Svårt att förstå att hon inte var hans fru längre. Inte ens när skilsmässan var fullbordad och de nya bostäderna var inflyttade i släppte han taget om henne.

Han tilltvingade sig exempelvis att åka med, ”som barnets pappa”, när hon träffade sin familj och vänner. Flera gånger när hon frågade barnet vad de gjort i veckan fick hon höra att de hade varit hos hennes föräldrar över helgen. Oss ringde han plötsligt och ville dricka kaffe med (fastän vi aldrig umgåtts med honom på det sättet innan) utan henne… det var en helknäpp situation som dessbättre inte upprepade sig.

Julen, påsken, födelsedagar… De första åren efter skilsmässan var han med jämt. Överdrivet glad. Överdrivet trevlig. Och överdrivet hjälpsam. Ingen ville ha honom där för vi visste ju hur han varit mot vår väninna men det gick inte stoppa honom. Han dök ju bara upp.

Först nu när han är två år in i en ny relation har de här besöken upphört helt. Faktum är att han tagit avstånd från allt som har med min väninna att göra. På ett sätt, äntligen, men sättet han behandlar henne på är mer hemskt än tidigare ändå. Det är nu hon får igen för att hon lämnade honom kan man väl säga …

Meddelandena från honom glöder av en extrem ilska. Det finns ingen han hatar så mycket som henne och han spyr nästan av att se hennes namn på sin telefon. Hon får kontakta honom göra en gång i veckan. Men bara om det är akut. Och tolkningen om vad som är akut står självklart han för så inget är akut vilket han i stora bokstäver berättar för min väninna.

Det gör mig så arg och ledsen att hon, världens snällaste och goaste tjej, ska vara drabbad av detta. Hon går i terapi för att få hjälp med hur hon ska ta sig ur hans grepp. Terapeuten säger att hon måste stå upp för sig själv vilket hon försöker göra men det triggar ju igång honom så jag undrar om det verkligen är värt det i alla lägen?

Till barnet gäller det så klart att hålla alla kommunikationskanaler öppna. Hon jobbar på att bygga upp ett förtroende dem emellan så att hon kan stötta på bästa vis. Samt att reagera snabbt om pappans beteende skadar barnet, göra orosanmälan exempelvis.

Det bästa hade varit enskild vårdnad för han gör inte sin del av föräldraarbetet kan man väl säga och det i sin tur drabbar barnet. Min väninna vågar inte trycka på den knappen av förklarliga skäl…

Det ÄR rejält obehagligt när han sätter igång så hon är rädd för honom. Både för sin egen del men också för barnets skull. För han är inte snäll mot det heller ju och den nya sambon gråter ofta har det krupit fram. Om han är kapabel till mer än till verbal misshandel vet vi ju inte. Det känns bäst för min väninna att vara på sin vakt. 

Så, varje vecka när hon skickar barnet till sin pappa gör hon det med ångest och magont. Lider med henne och får också ont i mammahjärtat 💔

Kram Fru Didriksson ♡