Reflexioner & Tankar ~ Att bo ensam.

Det en plåga att bo ensam. Så, nu har jag satt det på pränt. Trodde aldrig att jag skulle hamna här, jag som älskar tvåsamhet och familjeliv. Fyra år har jag tvingats leva det här livet och jag försöker verkligen verkligen VERKLIGEN att tycka om det på nån slags nivå men, nej – jag tycker inte om det alls.

Inte ens för en kort stund tycker jag om det. Men för nu är det som det är och jag försöker i alla fall göra det bästa av mitt ensamboende. Har inrett mitt hem modernt och fint som i inredningsmagasinen, färska blommor varje vecka, tända ljuslyktor på kvällarna så det ska vara mysigt, har gosiga tofflor, slarvigt uppsatt hår, gosig pyjamas och en vit fluffig morgonrock att tassa runt i om kvällarna. Det borde vara hur mysigt men nix, det är inte det.

Saknaden efter min dotter när hon är hos sin pappa, jag kommer aldrig vänja mig. Det spelar ingen roll att det har gått fyra år. Det gör ont i mammahjärtat sju dagar varannan vecka. Vill ju inget hellre än att dela vardagen med just henne. Som jag älskar mest av allt. Inga Favvokillar i hela världen kan få det onda mindre ont. Kanske bara aningen mer uthärdligt…

Men, som vanligt kämpar jag på framåt. Att se tillbaka på hur det var tidigare spelar ingen roll för jag hade inte velat vara där, tillbaka med hennes pappa, och levt livet vi hade då. På slutet var det inte speciellt roligt. Är glad att det blev som det blev. Med honom. Men inte med henne. Absolut inte med henne.

När jag sätter nyckeln i dörren varannan måndag möts jag av ett hem som är satt i väntan. Hennes fint städade rum, den bäddade sängen, den tända belysningen… avsaknaden av hennes favoritprylar som flyttar mellan hemmen. Det är så tungt att se.

Ibland glömmer jag bort att hon inte är här. Kan ropa nån nyhet åt henne eller nåt jag funderar på. När ingen svarar känner jag mig bara ensammast i hela världen. Skillnaden måndagen därpå är gigantisk. Då möts jag av hennes ”Hej mamma!” och det sätter igång hemmet igen.

Brukar krypa upp i sängen bredvid henne där hon oftast är när hon kommer från skolan och bara känna henne nära mig. Då mår jag som allra bäst ♡ Sen lagar vi (mest jag!) middag, sjunger och fånar oss när maten kokar klart, dukar bordet fint, tänder ljus och äter middag länge. Pratar, skrattar, myser. I tv-soffan som är superstor sitter vi tillsammans tätt och kollar på nån serie vi följer. Riverdale, The Umbrella Academy och On my block är de som gäller nu. Och sen sover vi i min säng båda två till det är dags att göra om samma procedur igen i sju dagar.

Nu när jag kom hem, till ensamheten, blev kvällen annorlunda. Efter träningen (som vi faktiskt gör ihop två dagar i veckan!) körde jag henne till sin pappa. Klev upp i lägenheten. Slängde av mig träningskläderna, duschade, tog på mig fluffiga morgonrocken, käkade en kvällsmat med gott bröd, smör, ost och ett glas mjölk. Satt i samma gamla hörn i soffan. Sällskapade med Bonusfamiljen vid 19 på SVT Play. Pratade lite med Favvokillen efter det. Har sett likadant ut hela veckan. Nu ligger jag i sängen och skriver. Hade det inte varit fredag imorgon hade nästa dag varit en repris.

Vansinnigt trist. Och tomt. Och tyst. Jag vill ju inte ha det så här. Tänk om jag aldrig kommer bo med någon igen?! När Lilla Fleur flyttar till eget om några år bara måste det vara annorlunda. Alternativet är ju så sjuuuuukt deprimerande…

Så långt det går försöker jag såklart hitta på nåt med nån väninna när jag har ”barnfritt”. Och så har jag min träning. Och speeddial till massa trevliga röster att byta några ord med ♡

Nu när vädret är bättre och morgonen ljusare kommer jag nog bo nån dag mitt i veckan hos Favvokillen. Honom saknar jag ju med! När han kom in i bilden blev mina ensamma kvällar givetvis mindre ensamma. Men varannan vecka somnar jag och vaknar ensam. Jag som mer än älskar både pillowtalk och morgonmys ♡

Som tur är har jag som morgonrutin att köra min lilla älskling till skolan på morgonen så vi ses faktiskt varje dag en pytteliten stund. Hade förgåtts av längtan om inte så jag gör det så gärna så. Hon bor dessutom på vägen till nya jobbet ♡♡♡ Hade jag inte haft de här små guldstunderna hade jag nog varit ledsen i hjärtat nästan jämt.

Även om jag som sagt försöker se positivt på det så är det en plåga att bo ensam. Varje dag saknar jag som bara den att dela min vardag med någon. Eller inte någon. Lilla Fleur ♡♡♡

Förstår hur det känns för föräldrar när barnen lämnar boet efter all tid man haft tillsammans i vardagen och att det blir en kris. Plötsligt står dem där, sida vid sida, med en tystnad som ingen av dem är van vid. Och en tomhet som är svår att förklara för den som inte upplevt den. Båda måste de lära sig hantera samtidigt som de ska hitta sina nya roller. Det är bannemej inte lätt.

Som tur är för mig går de där sju dagarna Lilla Fleur är borta hemifrån ganska fort ändå. Snart är det äntligen måndag igen. Men först väntar en härlig vårhelg med min andra favorit i hela världen. Favvokillen ♡♡♡ Då blir det pillowtalk och morgonmys i mängd, har massa sånt upplagrat i mig!

Kram Fru Didriksson ♡