Lilla Fleur ~ När du föddes

Att vara gravid med dig var en ren fröjd även om jag var livrädd att ta ut något i förskott. Läste bara vecka för vecka i gravidboken. Älskade att ha dig, lilla krabaten, i min mage och det var så häftigt att uppleva hur ett litet liv växte där inne. Du, lilla babyn, trivdes bra där skulle det visa sig då du inte ville komma ut när det var dags så då fick jag det lite jobbigt. Men innan dess mådde både mamma och baby bra ♡♡♡

Någonstans vecka 37/38 upptäckte barnmorskan att mitt blodtryck ökat rejält och att det fanns protein i min urin. Hade också något förhöjda sockervärden och samlade vätska i kroppen.

Fram till dess hade jag inte gått upp mer än fjorton kilo. De sista två veckorna före beräknat datum gick jag upp nästan fem. Och det var bara vatten. Vattnet satte sig i benen och i armarna så jag var rejält svullen.

Barnmorskan ville hålla ett öga på mig sa hon så jag gick på kontroller hos henne varannan dag den sista tiden. Gjorde CTG som registrerade babyns hjärtljud och aktivitet på sjukhuset, fick flera ultraljud hos Doktor A som också ville hålla koll på mig. Det gjordes mätning av babyns tillväxt samt en uppskattning av mängden fostervatten i min mage.

Inget hände på beräknat datum och vips hade jag gått tio dagar över tiden. Din farmor som var specialistläkare på förlossningskliniken på ett annat sjukhus (!) blev orolig. Hon konfererade med ett läkarteam på sjukhuset här när hon, med min tillåtelse, sett min journal. Det bokades direkt in en igångsättning då mina symptom tydde på något som kallas för havandeskapsförgiftning.

Under graviditeten gick din pappa och jag alla kurser vi rekommenderades och vi gjorde allt man skulle göra för att förbereda sig för förlossningsdagen. Skrev ett förlossningsbrev som var kort men väldigt tydligt: ”Jag vill bara fokusera på att klara att genomföra detta så berätta inte mer än jag behöver veta och ta alla detaljer med min man.”.

Min plan var att använda mig av akupunktur som smärtlindring och att det skulle gå snabbt när vi klev in i förlossningsrummet. Det gjorde det inte…

Kom in till sjukhuset tidigt en morgon. När alla kontroller och förberedelser var gjorda ville sköterskan vi träffade ta hål på fosterhinnan med den stora ”nålen”. Det gick inte. Värkförstärkande dropp sattes in för att få igång värkarbetet. Teamet runt oss hoppades att vattnet skulle gå av sig själv då. Det gjorde det inte. Det krävdes nya försök med nålen innan det sa splash på golvet under mig.

Akupunkturen som jag (trots min nålfobi!) valt som smärtlindring funkade bara de första timmarna när värkarna kommit igång. Teamet kompletterade då med lustgas. Men tydligen överanvände jag den så dem stängde av den. Det hade dem berättat för din pappa men inte för mig – som inget ville veta – så jag använde den frekvent. Fast till ingen större nytta då vilket han tyckte var lite roligt då jag ju tyckte den hjälpte så bra mot smärtorna!

Tog ett bad vid 18-tiden eftersom det skulle vara ett skönt sätt att varva ner i värkarbetet. Men det som kommit igång så bra stannade av. Fick efter stor övertalning en morfinspruta i benet. Sov sen gott hela natten och vaknade utan värkar. Fick nytt dropp. Skickade hem pappa för att mata katterna hemma. Tänkte det skulle ta en stund innan något hände men jag tror knappt han kom ut från sjukhusområdet förrän jag ropade på teamet efter ryggmärgsbedövning när värkarbetet plötsligt tog en väldig fart.

Hela dagen gick och åtta, nio, tio timmar senare… ingen baby. Vi skojade om att du, vår lilla krabat, inte var redo att möta världen än. Men tolv timmar senare gick det inte att skoja längre…

Teamet provade allt för att få ut dig men du ville inte lämna tryggheten hos din mamma. Du satt liksom fast där med huvudet i ”kanalen” och normalt brukar babyn hjälpa till då för att komma men det gjorde inte du.

Superkrystningar. Sugklocka. Tång. Bom stopp. Efter ett och ett halvt dygn bad jag teamet ”Bara ta ut babyn, jag orkar inte!”. Och dem sa att vi nog kommit dit nu.

Sen gick allt snabbt. Mina värden blev plötsligt urdåliga och det blev till sist ett akut kejsarsnitt. Fick vara vaken under ingreppet och minns att jag såg dig direkt efter att pappa klippt navelsträngen ”Åh, en tjej!” sa jag och sen minns jag inte mer.

Har fått berättat av honom att mina ögon rullade bakåt och att min kropp fick ett krampanfall. Kroppen nästan ställde sig i båge. På alla maskiner jag var kopplad till började lampor blinka och varningsljud låta.

Chockad fick han lämna salen med dig, vår nya lilla babyflicka, i famnen medan ett helt team av läkare tog hand om mig på operationsbordet.

Vaknade upp på intensivvårdsavdelningen mitt i natten. Visste inte vad som hänt bara att jag hade fått dig och att jag hade ont i hela lilla mig.

Fick besök av min lilla familj men var så trött att jag inte orkade mer än att se på min lilla baby i en halv minut ens. Så liten. Så söt. ♡♡♡

När ni lämnade mig där på salen var jag så ledsen över att jag missat de första timmarna med dig och det är jag än.

Mamma ♡