Reflexioner & Tankar ~ Barnen i fokus!

Favvokillen och jag är intresserade av vuxna relationer och vi pratar ganska ofta om livet både före och efter skilsmässor och separationer. Vi har helt olika erfarenheter och det är absolut ett intressant ämne.

Mycket handlar om för- och nackdelar med växelvist boende (exempelvis varannan vecka hos mamma, varannan hos pappa, etc) och här är vi överens om att barn med separerade eller frånskilda föräldrar mår bäst av att ha det så då det ger möjlighet att ha en vardag med båda (om det inte finns starka orsaker till varför inte). Men för att det ska funka bra behöver samarbetet mellan föräldrarna fungera smidigt. När det kommer till barnen måste vi alltid sätta våra egna egon åt sidan. Oavsett hur sårat och ledset det är av den andra förälderns agerande under relationen eller vid separationen/skilsmässan.

Har i olika sammanhang bevittnat annars mycket kloka och smarta föräldrar som gör vad de kan för att få barnen att ”välja” sig själva före den andra föräldern. Det tycker jag inte är speciellt juste alls mot BARNEN och det gör ont i mitt mammahjärta när jag ser, eller läser, om det.

Smutskastning och fulspel mellan två som tidigare älskat varandra handlar mer om att få tillfredsställt sina egna egon än att göra det bästa för barnen man satt till världen. Oacceptabelt tycker jag som många andra. Som min kloka väninna sa häromdagen ”Barnen har inte valt att föräldrarna ska skilja sig och de ska inte behöva ta ansvar för att saker ska fungera vid överlämningar med mera utan föräldrarna ska banne mig se till att det bara flyter på och att barnen har det så bra som de bara kan i den här sitsen som de hamnat i.”.

Tillsammans har vi både bra och dåliga erfarenheter av hur det kan bli efter en separation. Mina är kanske 80 procent mer positiva än hans. Vems barn som har haft de bästa upplevelserna av oss som föräldrar dock låter jag vara osagt (😉) men i samband med skilsmässorna troligtvis inte någons då barnen säkert allra oftast önskar att vi föräldrar hade levt ihop precis som planerat när vi gifte oss och startade familj tillsammans.

Hursomhelst, alla som separerar med barn har sina olika historier men gemensamt för de flesta är att man nog ändå vill att det ska bli så bra som möjligt för barnen. Att barnen bor växelvis hos mamman och hos pappan känns modernt och enligt forskningen (som jag kommer berätta om lite senare i inlägget) så är det också de här barnen som mår bäst både på kort och lång sikt.

I våra respektive fall har det som varit för barnens bästa inte landat i likadana boendesituationer för våra barn. Lilla Fleur har bott växelvis hos mig och sin pappa i ganska exakt fyra år nu. Hans barn har bott i princip på heltid hos sin mamma de sista tio åren. När vi lärde känna varandra tyckte jag att det var jättekonstigt men efter att ha pratat på djupet förstår jag mer och mer att det som är enkelt i ens situation inte behöver vara det i en annans och att även den som agerar för barnens bästa kan föra lite konstiga resonemang om vad det innebär.

I mitt fall bor Lilla Fleur och hennes pappa fem minuter bort med bil. Skolan ligger nånstans på halva vägen. Hon har kunnat cykla eller gå mellan oss ända fram till hon och jag flyttade ner till city. Nu kan hon ta bussen till oss båda och det gör hon ibland när våra scheman ställer till det. Hon sköter allt exemplariskt men jag vet att hon tycker det är jobbigt med att behöva vara med om detta överhuvudtaget. Om hon fick välja hade hon så klart valt ett ställe att bo på med två föräldrar som ville vara tillsammans det har hon klart och tydligt meddelat oss både en och två gånger. Vårat svar då brukar vara att vi också är ledsna över att det blev så här men att om kärleken försvinner mellan två personer så är det bättre att släppa varandra fria och leva livet på ett sätt så att alla, barn och vuxna, kan må bra igen.

Så här långt (peppar, peppar…) har inte någon av oss satt käppar i hjulet för varandra eller gjort livsval som sätter vår dotter i en konstig situation. Kan inte tänka mig att hon inte skulle bo här med mig men jag kan inte tänka mig heller att hon inte skulle bo hos sin pappa. I min värld tror jag absolut att hon mår bäst av att ha tillgång till både sin mamma och sin pappa på det här sättet som hon har och när vi pratar om det säger hon att hon inte vill ha det på något annat sätt – hon känner sig hemma hos oss båda och det är skönt att höra tycker jag.

I hans fall bodde han och barnens mamma nära varandra också till dess att båda blev sambo i sina nya relationer. Hon flyttade ut på landet ungefär en timmas resväg bort. Han bodde kvar och barnen bodde växelvist hos sin mamma och hos sin pappa under många år och det funkade friktionsfritt. Relationen mellan de vuxna var bra och samarbetet likaså. När barnen blev stora nog för att börja i skolan var hon gravid igen och ville i samband med den nya bebisen ha alla sina barn boende hos sig hela tiden. Denna önskan startade en långdragen konflikt.

I de utredningar som gjordes var barnen väldigt bestämda i att de ville bo lika mycket hos sin mamma som hos sin pappa. Men hon vägrade även om han flyttade närmare barnen för att underlätta barnens skolgång. Han mådde jättedåligt under tiden och tillslut så gav han tillslut upp det energikrävande slaget om det växelvisaboendet. Men absolut inte slaget om barnens små hjärtan! Han är världens gulligaste pappa som ringer och pratar med båda barnen varje dag och som aldrig sagt nej till att ha dem hos sig om det krävts i veckorna. Barnen har bott hos honom och hans dåvarande sambo bara på helgerna under hela sin uppväxt.

Precis som jag har med Lilla Fleur har han en jättefin relation med sina killar men jag kan höra en sorg över att alla tre missat så mycket av vardagslivet med varandra under uppväxten. Jag har alltid tänkt att jag aldrig hade kunnat gett upp rätten att låta min dotter växa upp tillsammans med mig men när jag hörde om hur en vårdnadstvist kan gå är jag glad att jag sluppit hamna där med Lilla Fleurs pappa. Han är så klart glad över att de alltid har haft helgerna tillsammans och att barnen alltid sagt till både honom och mamman att de vill vara mer hos honom än vad de har varit. Sen en tid tillbaka har en av killarna börjat bo hos honom på skolveckorna och hos sin mamma på helgerna. Den yngre är inte riktigt där än men det kanske slutar så för honom också till slut. Hoppas det för jag ser ju hur han lyser upp när han får vara pappa.

Hur långt hade jag varit beredd att strida för det växelvisa boendet om det visat sig att samarbetet med hennes pappa inte alls hade fungerat? Kanske hade jag resonerat som Favvokillen – att helgerna är bättre än alternativet som då hade varit inget umgänge alls? Troligtvis.

Det bästa för barnen kan inte vara att en förälder ”vinner” över en annan i ett världskrig som vissa utvecklas till. Det bästa för barnen tänker jag måste vara att de känner till hundra procent att föräldrarna finns där för dem och älskar dem oavsett vem dom bor mest hos? Det gör hans killar och min dotter ♡

Idag när vi alla har mobiltelefoner med alla möjliga sociala funktioner går det ju som förälder vara närvarande i barnens liv utan att vara fysiskt närvarande på ett annat sätt än för bara några år sedan. Men det kräver ju så klart att barnen vill det!

Forskningsstudien som jag läste om på Aftonbladet för några veckor sedan visade faktiskt att barn som bor växelvis hos sina föräldrar ofta mår bättre än de barn som bor med bara en av sina föräldrar. En norsk studie har kikat närmare på detta och hittat tre olika grupper bland barn mellan 9 och 19, som bor eller bott växelvis. De kunde identifiera tre grupper; de nöjda barnen, de ambivalenta barnen och de utsatta barnen.

De nöjda barnen trivs med situationen och har bra relationer till båda föräldrarna, som bor nära varandra och som kan samarbeta. De här barnen upplever inte att det är så slitsamt att flytta mellan två bostäder. De upplevs må bäst av de tre. Barnen i den ambivalenta gruppen har blandade erfarenheter och måste anstränga sig för att hantera boendesituationen. De tar själva ansvar för att det ska vara rättvist mellan föräldrarna. Barnen i den sista grupperingen, de utsatta, upplever det här varannan vecka-livet som något både svårt och krävande. Otrygghet och ångest är vanligt bland dem och ofta finns det problem förknippat i relationen till föräldrarna och det nya livet som de går in i. Detta är som tur är den allra minsta gruppen.

I intervjuerna i artikeln så nämner alla forskare och psykologer att samarbetet mellan föräldrarna är det viktigaste tillsammans med föräldrarnas lyhördhet för barnens önskemål. Kanske är det inte så att man som förälder håller med men, barnet mår säkerligen allra bäst om det själv får välja hur de vill ha sin tillvaro. Det blir nog dessutom viktigare ju äldre barnet blir.

Som förälder får vi aldrig känna oss mindre värda om våra älskade barn vill bo mer hos sin andra förälder även om det så klart kan kännas så i våra mamma- och pappahjärtan. När det kommer till barnen måste vi alltid sätta våra egna egon åt sidan. Oavsett hur sårat och ledset det är av den andra förälderns agerande under relationen eller vid separationen/skilsmässan.

I just vårat eget fall är jag glad att allt har löst sig så smidigt som det har och att Lilla Fleur kan berätta för både mig och sin pappa om det är något hon vill förändra eller göra på något annat sätt när hon är hos oss. Vi kan ha familjeråd och prata oss fram till en lösning som passar för oss alla tre, det är så mycket värt när nu livet blivit som det blivit. Inte alls som det var tänkt från början men jäkligt bra ändå med en glad och nöjd tjej vars lycka står i centrum för både sin mamma och sin pappa.

Kram Fru Didriksson ♡