Reflexioner & Tankar ~ Tystnad.

Nu ställer jag in de stora skorna i garderoben och njuter av tystnaden i mitt huvud ♡

Ser jag tillbaka på de sista tjugo åren ser jag en tjej som faktiskt fått kämpa på i livet på olika vis. Ofta i lite för stora skor och ofta mycket på helt egen hand. Arbetslivet har inte varit okomplicerat. Och inte privatlivet heller. Men jag har aldrig direkt klagat, tvärtom tycker jag att jag har haft det oförskämt bra jämfört med andra. 🙂

Har haft min hela familj frisk och nära mig i hela mitt liv. Fick efter många om och men fått bli mamma till min älskade Lilla Fleur. Och jag har en karriär bakom mig som jag är stolt över även om det har varit tuffa år. Har också en skilsmässa i bagaget som har fått mig att tänka om gällande det mesta i livet.

Men, inget de här åren har bara hänt av sig själv. Visst har jag fått ett antal bananskal att halka in på i olika sammanhang som visat sig vara bra för mig. Men det är bara jag som förvaltat chanserna väl som följt därefter.

Högskolestudier hade jag exempelvis inte en tanke på när jag gick ur gymnasiet men så blev det så ändå. Hade inte behörighet men mötte av en slump en person som ”såg nåt” i mig. Med hjälp av sin chef ville hen erbjuda mig en chans till utbildning. Det visade sig gå riktigt bra för mig och jag gjorde riktigt bra ifrån mig i ekonomiämnena.

Efter studierna fick jag möjlighet att sätta min prägel på ett stort men ganska anonymt företag i staden. Tackade ja till jobbet som marknadsföringsspecialist och det beslutet har jag aldrig ångrat. (Inte helt sant, det hade sina många fördelar men också ett par negativa dessvärre.)

Blev tyvärr aldrig mer än ”lilla gumman” eller ”marknadsföringstjejen” för min närmaste chef de nio åren som jag var där. Våra utvecklingssamtal var pinsamma nu i efterhand, men då (på första jobbet) visste jag inte bättre. Och sen var det svårt att göra om och göra allt annorlunda.

Killarna i min ålder, på samma nivå, fick betalda utbildningar och jag fick blombud för min övertid som tack för mitt slit. Och som jag slet! Jobbade i snitt tolv timmar om dagen de första åren. Idag inser jag att jag la grunden till ett av de starkaste varumärkena inom sin kategori som finns idag så jag är mer än stolt över att jag orkade kämpa som jag gjorde för det jag trodde på;

• Företagskulturen förändrades.
• Kunderna fick en positiv bild.
• Försäljningen gick bättre.
• Medarbetarna var stoltare.
• Media var positiva i sin rapportering.
• Min chef glänste.

Allt för mycket roddade jag själv och då arbetet gav ju tydliga resultat sporrade det mig och drev mig framåt. Men det tog så klart stopp, det tog ganska exakt 6 år. Då fick duktiga flickan erkänna sina begränsningar. Energin tog helt slut. Och jag var så ledsen inombords för att jag så klart upptäckt att jäag inte fick något positivt tillbaka.

På chefsvåningen var det iskallt. Så kallt faktiskt att facket kontaktade mig och ville driva en diskrimineringsprocess i AD mot dem. Valde att tacka nej men lät facket ha ett samtal med chefen. Själv hade jag redan börjat söka mig bort. Nä, det samtalet föll inte alls väl ut. Det blev ännu frostigare och jag började må dåligt. Riktigt, riktigt, dåligt och tillslut kunde jag inte gå till jobbet utan att få ruggig ångest.

Tre år innan allt detta hade vi påbörjat försöken med att bli gravida hemma men det gick bara inte med allt det kaos som pågick inom mig. Vi var hos en specialist för att få hjälp, men det bara blev ingen bebis.

En dag sprang jag på en bekant som var hemma på grund av utmattning. Hennes ord när hon såg mig och hörde mig prata var ”Du är sjuk, du måste gå till en läkare och han kommer se till att du blir sjukskriven ett tag för att finna tillbaka till dig själv igen.”. Först då föll polletten ner.

Tog tacksamt emot läkarens sjukskrivning och återhämtade mig så sakteliga under hösten. När kroppen kom i balans blev jag äntligen gravid (med lite hjälp på traven)!

Brukar säga att Lilla Fleur räddade livet på mig för med henne i magen blev jag starkare, tuffare och modigare än vad jag nånsin varit ♡ Och det är jag än.

Lilla Fleur föddes en vacker majdag. Det var en jobbig förlossning som slutade med eklampsi och katastrofsnitt. Mådde riktigt dåligt några månader men min älskade lilla bebis blev snabbt min stora kärlek och min anledning att andas. Vi var hemma alla tre i nästan tre månader.

(Fler bebisar rekommenderades inte oss sen men jag är så tacksam över att ens få vara mamma till ett litet liv att jag aldrig ens tänkt tanken på fler barn.)

Stod ut två år till med jobbet och snart fick jag ett nytt jobb. Då ville min man börja plugga och det gjorde han i två år på heltid.

De var nog de mest läkande åren för min utbrändhet. Jag var så lycklig med min lilla tjej och min man. Och jag hade världens bästa chef som lyfte hela mig. När jag blev arbetslös i slutet av den här perioden var jag hel och familjen hade vi mycket tid tillsammans, alla tre i vår nya villa.

Vi sålde vår första efter många års renoverade och gjorde en grym förtjänst. Köpte den nya som en morot att förändra livet. Vi inredde och hade dömysigt och trodde närheten vi hade de här åren skulle binda oss samman för all framtid. Men av två ville bara en förändra skulle det visa sig.

I början av småbarnsåren fick jag det jobb som jag nu har lämnat. Där blev jag både utbränd och dåligt behandlad de åtta år som jag var där. Först trodde jag och hoppades på att det skulle bli bättre. Men det blev inte det.

Redan för fem år sedan låg jag apatisk och orkeslös under en filt på kvällarna. Orkade inte natta min dotter ens, så himla trött och less var jag på allt. Hennes pappa tog hand om mycket hemma men släppte successivt taget om allt då han i hemlighet inte heller mådde bra.

Min vana trogen drog jag på mig de stora skorna och gjorde mitt bästa för att fylla dem. Fy fabian, som jag kämpat för mig och för oss de senaste sex, sju, åren. Det blev som det blev.

Min hjärna har verkligen gått på högvarv för att lösa vad livet slängt åt mig. De här senaste åren har det inte varit tyst i mitt huvud många sekunder;

• Har tagit hand om skilsmässa, till stor del själv då den andra parten tidigt loggade ut och gick in i en depression. Husförsäljning. Skapa nytt hem. Bygga starka relationer med både Lilla Fleur och hennes pappa i den nya situationen var tidigt viktigt för mig.
• Har startat och avslutat ett par nya kärleksrelationer efter skilsmässan. Visst, det gör ont i hjärtat när det brister men det är så himla ljuvligt när allt fungerar och det pirrar i magen så det är värt att våga prova!
• Flyttat har det blivit ett gäng med, från gemensamma huset till lägenhet och från den till hus och sen till lägenhet igen. Syfte, bättre ekonomi och bättre möjligheter för mig och dottern att leva ett roligare och mer innehållsrikt liv.
• Jobbrelaterad ångest/stress, alla dessa intervjuer och tråkiga besked som är en del i att gå vidare. När det roliga kom tillslut blev jag så glad så glad och jag trivs så bra!
• Har återknutit kontakten med mina vänner och fått ihop ett socialt liv med mina tre tjejgäng. Middagar, vinkvällar, soffhäng, semestrar och nöjen – Så roligt!
• Skoltrassel för Lilla Fleur med elev som slogs och bråkade, där kom tigermamman i mig fram. Jäklar vad jag kan fightas för henne!!!
• Utvecklat den kreativa sidan genom att måla massa tavlor. Att lyssna inåt med yoga har hjälp mig släppa taget om allt gammalt, se min del i det hela och öppna upp för nytt.
• Tränat regelbundet i snart åtta år för bättre hälsa och för att hålla mitt höga BT i chack: promenader, löpning och på gym tre till fyra gånger i veckan. Mår så bra i kroppen när det funkar som planerat och min doktor är nöjd!

Där jag är nu i mitt liv, dit har inga bananskal hjälpt mig på traven. Utvecklats, reflekterat och gått vidare har jag gjort helt på egen hand (med stöd av familj, vänner, coach, gurus och psykolog).

Min positiva inställning till livet och mitt lösningsfokus har gjort att jag klarat allt utan att bryta ihop eller gå under. Av varje motgång har jag lärt mig att göra annorlunda. Backspeglar har jag nog inga fler än bloggen.

Nu är jag klar så här långt. Känner jag faktiskt att jag behöver ”bara få vara”. Idag fyller jag de där skorna i garderoben. Känner mig till ett hundra procent som en sån där superstark kvinna nu som många runt mig har sett mig som hela tiden för när jag kämpat har jag gjort det med kraft. ”Du har pondus och jag ser dig som en otroligt stark kvinna!” sa en till mig för 10-12 år sedan. Och så är det när jag nu tänkt efter ♡

Allt går om man bara vill tillräckligt mycket. Jag tror verkligen det.

Kämpadet har dock gjort mig trött. Jättejättejättetrött. Sedan jag bytte jobb i höstas har jag kunnat ligga på soffan i Favvokillens famn och blunda med gott samvete. Inget jagar mig eller behöver min uppmärksamhet. Det är bara jag och han har låtit mig bara vara där. Har sovit många timmar där i soffan med hans armar om mig.

Förstår att jag inte är ensam i den där soffan om att behöva den här tystnaden och det här lugnet. Tjugo (!) år drygt har vi ju hunnit sprunga både han och jag. På våra olika knöliga vägar i livet. Vi förtjänar verkligen att bara ha det gott från och med nu ♡

Kram Fru Didriksson ♡