Som ung mamma och fru, fick jag en stroke-varning. Mitt blodtryck hade fullständigt rusat i höjden och läget var mycket allvarligt. Jag blev omhändertagen i tid. Rädd som bara den. Började fundera mycket på livet jag levde, på döden och på kärleken.
När läkaren berättade om det allvarliga läget tog det inte många minuter att bestämma sig för att förändra livet. Dramatiskt. Vägde runt 20-25 kilo (som jag nu gör mig av med de sista av!) för mycket efter graviditeten, jobbade extremt mycket och tränade extremt lite. Var dessutom mamma till en liten tjej på som inte ville sova om nätterna. Hade som alla småbarnsföräldrar kämpat flera år med min egen sömn. Var fortfarande vansinnigt kär i min man och han i mig. Vi levde i en lyckobubbla med barn, hus, bil, bra jobb och allt ordnat omkring oss. När det här dök upp blev jag så klart tvungen att ändra många vanor (och ovanor!).
Jag lyssnade mycket inåt och försökte höra min inre röst. Den inre resan stöttades av en coach som jag fick förmånen att jobba med via mitt arbete som en del i en ledarskapsutbildning. Det har krävt mycket träning och coachning för att komma dig jag är idag, jag har satt tydliga mål för mig själv och det liv jag vill leva och det har utvecklat mig väldigt mycket som person. Och jag behövde jobba med mig själv just under den här perioden. De första två-tre åren hade jag nämligen en stark dödsångest.
Var så himla rädd för att dö. Ibland på kvällarna innan jag somnade låg jag och skrev små avskedsbrev till lilla Fleur… Så sorgligt men så sant. Bad dessutom ofta f d Herr Didriksson minnas saker som jag ville att han skulle berätta för lilla Fleur om jag dog. I början var jag kommunikativ och pratade med min man om hur jag mådde och om rädslan att dö. Längtade mest efter att han skulle skaka om mig och skrika högt som attan att – Skärp dig, du ska inte dö. Gör som doktorn säger bara så blir det bra! Vi ska bli gamla ihop! Men, det gjorde han inte. Till slut började jag tvivla på om min man älskade mig. Låter knasigt, jag hör ju det själv, men det var så det kändes och jag vet att det är orättvist att tänka så för innerst inne visste jag ju att det inte var sant. Men man tänker inte alltid så klart när man har det jobbigt själv.
Började känna mig extremt ensam och dessvärre upptäckte jag ju att det var fler saker som jag kämpade med på egenhand i vårat äktenskap. Det började tära på mig.
Ungefär två år före skilsmässan ens kom på tal var det plötsligt många saker som irriterade mig. Vår vardag började successivt bli lite svårare. Det blev för första gången en nedåtgående spiral för oss. Jag som alltid annars är så snabb på att tänka positivt och vända negativa saker till en fördel både för mig själv och andra…
Jag lever fortfarande och jag mår bra. Men kärleken till min man fick sig tyvärr en rejäl törn. Och vår sjuttonåriga kärlekssaga tog ju också slut något år senare. Men av orsaker som du inte får läsa om här!
Kvällskramar Fru Didriksson ♥
Looking for Mr Didriksson 