Livet ~ Bara lyft upp mig.

Är bara på fel plats i livet just nu känns det som och det gör mig så förvirrad, frustrerad och ledsen. När ska det vända?

Försöker lyfta mig själv på olika vis så på ytan ser det väl ut som om allt är bra, som jag sa till min väninna. Men den innersta sanningen är att jag känner mig så oerhört ensam, ledsen och frustrerad, ja trött helt enkelt på så himla många saker. Jag vet vad ju precis var jag vill vara och min lösningsfokuserade hjärna jobbar på för att ta mig dit.

För två år sedan ändrades min jobbsituation och sedan dess har jag sökt flera spännande och utmanande jobb. Har gått på flera intervjuer, senast för ett riktigt drömjobb, bara för att falla på målsnöret. Den här gången var det magkänslan hos den rekryterande VD:n som satte stopp. Andra gånger har det stupat på mitt lönekrav eller internt sökande. Varje gång har jag sett framför mig hur jag äntligen får gå in till min chef och tacka för mig.

Står knappt inte ut med att gå till jobbet längre. I en ny omorganisation nu i vinter blev jag lovad ”stora förbättringar” då jag hamnade så i kläm förra gången. Men allt som vi pratade om i höstas, min chef och jag, samt var så rörande överrens om är som bortblåst nu när det är dags. I praktiken händer alltså ingenting… Är så besviken.

Idag frågade en av mina kollegor mig om detta och jag orkade inte längre vara lojal och låtsas som om allt är bra. Så jag sa som det var. Och hon förstod. ”De här två åren har gnistan i dina ögon slocknat, söker du dig också bort från oss?” sa hon och jag nickade bara. Två av mina goaste kollegor och vänner har fått nog och har nya jobb som väntar inom ett par månader. De var så glada när de kom och berättade. Jag ville mest bara gråta… Fast jag är glad å deras vägnar kommer jag sakna dem så mycket. Vet att en till längtar bort så snart kanske jag blir ensam kvar?

De första fyra åren var bra för mig, men sen har det gått utför de sista två, nästan tre. Från att ha varit i en ledande position har jag helt hamnat utanför de sammanhang som krävs för att kunna sköta mitt jobb proffessionellt. Bollar som tidigare fångats upp av mig, helt enkelt för att jag varit där jag varit, faller mellan stolarna. Hela tiden. Och jag kan inte göra annat än att påpeka det och sen lämna rummen jag är i utan att få bollen med mig. Trots att det är mina arbetsuppgifter och folk i övriga företaget förväntar sig det av mig. Mitt vanligaste svar de senaste två åren är ”Jag vet faktiskt inte” när kollegorna frågar mig varför ingen hanterar det som behöver hanteras. Känner mig bara SÅ dum.

I den senaste jobbintervjun berättade jag rakt upp och ned för rekryteraren hur det är och möttes av stor förståelse för min situation. Fick bekräftat att jag gör rätt som söker mig vidare. Och hon sa att behovet efter just min kompetens och erfarenhet är något som efterfrågas i mängd just nu så håll tummarna. Hon sa också att jag inte får tappa självförtroendet i allt detta som hänt och fortfarande händer ”för du är grymt kompetent och du är helt rätt för de positioner du söker så ge inte upp!” och det lyfte mitt humör några nivåer i alla fall. Det är bara att kämpa på, säger jag lite krystat. Yeay 🙂

Samtidigt som detta är så jobbigt om dagarna så upptar det mer tid än vad jag vill ge dem som inte vill släppa fram mig och utveckla mig där jag är. Och så försöker jag ju få kläm på livet i övrigt också. Har alltid varit en person som får min mesta energi av de människor och ifrån de sammanhang jag befinner mig i. Att jag har värk i mammahjärtat när jag är utan Lilla Fleur och försöker hantera det, ja det väldigt lågt energiinflöde om man säger så…

Saknar en partner och livskamrat så det nästan gör ont. Och jag vet i ärlighetens namn inte om Snyggingen kan erbjuda mig det jag har behov av. Kanske för stunden, ja. Men i långa loppet, jag vet inte. Vi har bra samtal och jag känner absolut att han fångar mig där jag är när vi ses och när vi pratar. Men, han är inte HÄR, i min vardag. Han är inte här när jag kommer hem. Inte här och håller om mig om kvällarna. Han är inte här med mig och bara är. Och, det är den slags partner jag behöver. Ungefär som mitt tidigare sällskap där vi från start kunde vara varandras stöd och bollplank och hålla om varandra när det var tufft. Saknar den delen av en relation just nu.

En fika då och då eller ett tvåtimmars telefonsamtal med Snyggingen löser inte mitt behov av tröst eller tar bort min enorma känsla av att vara ensam i den här tornadon av olika känslostormar jag befinner mig i. Vet inte heller om han vill vara i dem med mig. Har knappt pratat högt om detta med någon innan och han kanske reser sig upp ur rullstolen och springer sin väg om jag öppnar upp mig. Vad vet jag? Två månader är kort tid att anförtro sig åt någon med saker man burit på insidan så här länge…

Dessutom känner jag att jag försummar mina vänner som behöver mig. De behöver den jag egentligen är, stark, positiv och med framtidstro. Den som kan hjälpa vidare när de sitter fast. Men jag är svag, misströstande och har svårt att se det vanliga ljuset framför mig. Och sitter ju dessutom själv fast i mitt liv. Hur kan jag hjälpa någon annan?

Självförtroendet har varit sinande på alla fronter. Jag orkar helt enkelt inte vara någons stöttepelare och det gör mig otroligt ledsen. Speciellt för min vänninna som förlorat sin man men jag klarar inte att finnas där så som jag skulle vilja och det är ger mig också stor fet ångest. Fick ett meddelande häromkvällen som väl i mångt och mycket gick ut på att hon kände sig övergiven av mig…

Och jag svarade för första gången till någon med exakt hur jag mår men också detta ”…vad jag vill säga till dig är att även om jag är världens sämsta på att höra av mig (även till dem som jag vet behöver mig mest, som jag ju vet att du gör) så hoppas jag att du vet att min dörr är öppen dygnet runt för dig. Ring mig dygnets alla timmar om du behöver prata eller bara andas ihop med någon. Hos mig kommer det ALLTID finnas en plats för dig. Och det finns en säng redo för dig att sova i. Precis när du vill.”.

Menar det så innerligt men har inte nog ork att vara i hennes mörker. Har fullt upp med att ta mig ur mitt eget.

Copy of Copy of loud (2)

För att inte helt klappa ihop kan jag bara göra detta: vara Mamma, leta efter nytt jobb, reda ut om Snyggingen kan bli den partner som kan krama mig på kvällarna och stötta mig så som jag behöver eller om jag ska släppa taget. Samt behöver jag att fortsätta ha min träning som en fast punkt för hälsans skull. Och så behöver jag hitta alla tillfällen jag kan för att fylla på med positiv energi. Nästa vecka ska jag träffa en väninna som jag tror är rätt för detta ♡

Behöver boosta mig b a r a med saker som kan lyfta mig upp ur den här hemska negativa spiralen jag befinner mig i… Vill inget hellre än att bli mig själv igen och det a.s.a.p ♡

Kram Fru Didriksson ♡

En kommentar på “Livet ~ Bara lyft upp mig.

Add yours

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Bloggen bor hos WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: